Jag vet inte vad det är, jag får inte detta med Nathalie ur huvet, och har en sån jobbig känsla i kroppen.. Har aldrig känts såhär när jag läst om nåt innan.. Och jag har inte ens träffat varken henne eller niklas, ändå kan jag verkligen inte släppa det!!! Så jobbigt :S Fastän jag vet liksom att nu va de nån som hade ett motiv mot just henne, det är ingen "mördare" lös i Alingsås liksom, som skulle ta vem som helst.. Ändå känner jag mig rädd!! :S

Kanske blir att man tänker på att man kan verkligen inte lita på nån.. Inte ens den man älskar, som älskar en. Kanske just det, någon som älskar en för mycket.. Men man borde ändå märka något, att han är svartis eller blir arg lätt eller så.. Jag borde ju verklligen inte oroa mig eftersom Johan aldrig vart svartsjuk, sällan blir arg och knappast skulle bry sig så mycket om jag lämnade honom... Men man blir ju ändå lite orolig, man vet inte vad som gömmer sig där inne i folk, egentligen?

Jag sitter och tänker på hur han tänkte, hur man kan göra det, och hur han kunde liksom dölja det för allla i 4 månader, att han dödat tjejen han älskar? För det va antagligen just därför han gjorde det, för han älskade henne så mycket och hon tänkte lämna honom.. Men jag kommer ju inte fram till nåt och borde inte grubbla mer..

Gruvar mig för imorgon, för jag tycker det är så jobbigt och vet inte vad jag ska säga till folk.. Dom som kände henne.. :/  Även jag har ju hoppats att hon levde nånstans trots att chansen inte va så stor... Men ändå bra för alla att få veta precis vad som hänt i stället för att undra..

Men jag kan verkligen inte få detta ur huvet.. :/ FAAAN vad jobbigt det är!!!! :(

Jag får så ont i magen när jag tänker på det.. Jag har aldrig haft den här känslan när jag läst sånt här, och ändå kände jag varken henne eller hennes pojkvän.. Men, ändå är man så nära inpå allt! Mina bästa vänner i klassen, gick i samma klass på samma skola med henne för 2 år sen som vi går nu, dom va bra vän med henne och min pojkvän gick även där och blev vän med hennes pojkvän och så. Dock har dom inte haft mycket kontakt på sistone, men han ringde ju Johan några dagar innan det hände, och då hade inte Johan hört av han på nästan ett år... Jag har aldrig ens träffat dom, ändå känns det som att jag känner dom.. :S Så sjukt.. För man har hört så mycket om dom liksom, både innan och efter det hände..

Jag förstår inte hur någon kan göra nåt sånt!!! Nu när jag skulle in på aftonbladet för att titta lite till, såg jag att han erkänt, fast jag förstod redan innan att det va han när det stod igår att en kvinna hittats några hundra meter från hans föräldrars hem.. Det va verkligen en stämningsdödare för kvällen igår! :/ Innerst inne gick nog alla och tänkte på det, speciellt dom som va vän med henne..

En sån här sak är helt och hållet ofattbart för mig! :/ Man kan verkligen inte lita på nån.. Men man måste ju ändå märka innan om personen är svartsjuk, om den är helt fäst vid en och aldrig skulle kunna släppa taget, osv. Då ringer ju varningsklockorna..

Det högg till i magen på mig när jag såg "Sambon har erkänt" på aftonbladet. Nu är ju liksom allt löst., helt plötsligt på ett dygn så är allt bara klart som man undrat över i 4 månader.. :S Så sjukt... Sett dom lapparna runt om i Alingsås som hennes mamma satt upp med bild och text om att hon är saknad.. Jag såg den lappen när jag kom till Alingsås några dagar efter det hänt hemifrån mamma o pappa o skulle byta buss till Borås, sen dess har man ju liksom undrat.. Speciellt eftersom Johan känner pojkävnnen och än mer nu eftersom jag träffat dom som känner henne när jag började på Hjälmared..

Jag tycker så synd om alla hennes nära och kära, det gör ont när jag tänker på det. Och allra mest hennes mamma, kan verkligen inte förstå känslan av att förlora sin dotter sådär.. Dagen efter hennes 20-års dag och när dom pratade på msn 10 min innan hon försvann typ..

Hur kan man göra nåt sånt?! Jag fattar inte!!!

Jag bara älskar denna låten!!! På högsta volym i lägenheten och livet känns underbart förutom att man är ensam, heheh :D Men det är sånt man får ta, mitt liv är ju egentligen väldigt bra nu.

Jag har inte haft några ekonomiska problem denna månaden, förutom oron över Johans ekonomi, jag bor i en fin lägenhet, går på en jättebra skola där jag trivs och studierna går helt okej, jag är där varje dag och skolkar inget, jag har fått 3 bra tjejkompisar och har en superbra klass! Jag har min pojkvän som älskar mig över allt och som verkligen har förändrats till det bättre och inte längre tar för givet att jag alltid finns där. Vifår mer qualitytime och den känns mer värd än när man sågs 24/7 ungefär.

Så vad har jag egentligen att klaga på? Ingenting.

Men självklart saknar jag att vara liten och skulle inte vilja något hellre än att vara 10 år igen, sitta hemma en lördagkväll när mamma städat hela huset och vädrat och bytt sängkläder så huset luktar sådär underbart gott och svalt, jag och Hanna badar och leker i badkaret, sen får vi en skål chips och lite läsk, som är höjdpunkten på veckan!! Och sitter där och ser fångarna på fortet eller något annat sånt program. Jag minns det som om det vore igår.. Det var så underbart mysigt!! Och varje gång jag kommer in i ett hus där en familj bor börjar jag känna den känslan, jag är inte gjord för att bo i en lägenhet, men kan väl stå ut några år till :)

Jag saknar min familj, att alltid ha någon som kommer hem eller är hemma, att ha någon att prata ut med och gråta hos, att ha någon att leka med eller hitta på saker med, få äta mammas goda mat, och bo i ett hus, ute på landet. Visst jag har ju Johan här också, men det är inte riktigt samma sak. Mamma, pappa, Hanna, Matilda och så kissarna förstås. Jag önskar vi bodde där hemma igen, alla fem. Det gör ont när jag tänker på att det aldrig kommer att bli så igen.. Och att jag aldrig kommer få vara liten igen.

Jag vill inte vara vuxen! Dom här två åren har på sätt och vis varit dom två sämsta åren i mitt liv, jag har varit med om tuffa grejer och varit väldigt deprimerad innan, trots detta skulle jag göra vad som helst för att komma tillbaka dit, för jag hade nånting annat då.. En annan sorts trygghet ändå! Nu är det bara problem, med ansvar och ekonomi, jag är inte redo för det! :/ Jag vill ha tryggheten.. Den sorts trygghet man har som liten.. Hur ska jag klara av 60 år till av detta? När allt bara blir sämre?

Jag saknar mina gamla vänner, till att börja med, min bästa barndomsvän, som jag umgicks med sen då vi låg på BB tillsammans, vi hade det så himla roligt! Varje gång hon eller jag skulle hem glömde vi oss någonstans i en garderob eller något för att slippa åka.. :) Men när vi blev 13 och började 7:an och träffade massa nya vänner så tynade det liksom bort.. Visst har vi kontakt då och då, vi pratar när vi ses på stan osv, och man får ju veta mycket vad som händer i varandras liv osv eftersom våra mammor känner varandra, men vi har inte umgåtts på många år nu, förutom när vi gick i samma klass på gymnasiet då i skolan och så, men det blev aldrig samma sak igen.. Och hon kommer alltid vara den jag saknar mest! För hon va med under alla dom åren, när man hade som roligast. Vi hittade på så mycket hyss!! :) När jag började 7an fick jag ju även nya vänner, och dom två bästa är väl det jag saknar allra mest, vi ses knappt längre eftersom vi bor 60 mil ifrån varandra, men ändå kan jag prata om vad som helst med dom när vi väl ses. Precis vad som helst! Så på något sätt är det dom som man lärt känna på senare år som stannar kvar mer.. För jag tvivlar på att jag skulle kunna prata om samma saker med min gamla barndomskompis liksom. Dom nya vännerna blir aldrig samma sak, men jag hoppas vi kommer vara vänner länge, dom jag träffat i skolan nu! Jag har redan kommit så bra överens med dom och vi har bara gått i skolan en månad, dock mest med Rebecca men det är väl så, vi passar väl allra bäst ihop som vänner, men jag kommer närmare Annah och Catrine också! :)

Jag saknar att bo i ett hus, att bo ute på landet.. Det är där jag växt upp mina 17 år och där jag vill bo sen. Inte lika långt ut på landet kanske, liite närmare något centrum, och där det går bussar förbi, men ändå på landet och i ett hus! Jag känner mig så instängd i en lägenhet.. Nu efter 4 känner jag att jag längtar ut igen!! Men som tur är har både jag och Johan dröm om att bo i ett hus sen, så om några år så :) Är man fri igen!!

Jag kan ligga och gråta över dom här sakerna, då speciellt att vara liten igen och att jag saknar min familj, jag har t ex inte träffat Hanna på 4-5 månader nu, det är längre än nånsin innan!! Och det är tungt.. Under sommaren träffade jag min mamma och pappa två helger.. Det är för lite.. :( Det bara tynar bort.. Jag hoppas att vi hamnar där uppe en dag, för jag skulle utan tvekan flytta uppåt igen om jag fick chansen! Även om västra götaland är underbart, så är det inte samma sak, det är sååå annorlunda! Sen gör det det inte lättare att min älskade syster har såna problem nu :/ Jag önskar jag kunde lösa dom, jag kan börja gråta när jag tänker på det och så att vi som sagt inte setts på så många månader.. Visst bråkar vi mycket och vi kan knappt vara tillsammans en helg utan att det blir bråk, men ändå saknar jag henne så!! Men det var värre när vi både var i tonåren, nu börjar vi både växa upp så det blir nog bättre och bättre.. Förra veckan bröt jag nästan ihop, jag låg och tänkte på att jag vill inte vara 21 år, jag vill vara liten igen! Tänkte på allt som hände när jag var yngre och hur mycket jag längtade hem, sen fick jag även ett sms av pappa om att Hanna var dålig igen.. Då brast allt.. Jag vill vara där!! Men nu kommer hon förhoppningsvis ner hit helgen 9-12 oktober!! :D Ska bli så kul!

Men nog om allt dåligt och allt jag saknar, jag har som sagt så mycket bra som jag skrev ovan!

Jag och Johan hade nog någon årskris där man ska bestämma hur man ska ha det, för nu är förhållandet bättre än det nånsin vart!!! Det har vart så bra ända sen vår årsdag när vi bestämt oss för att försöka.. Jag har aldrig känt såhär och ingen har nånsin sagt såna saker han säger till mig.. Visst önskar jag att han visade det lite mer också i handlingar, men det kommer även det sakta men säkert! =) Jag är så himla lycklig med honom.. Önskar bara vi bodde närmare min familj, samtidigt som jag inte vill byta bort dom nya vännerna jag träffat. Men man kan inte få allt. :) Jag är lyckligt lottad som är frisk, har någon som älskar mig och har hela min familj vid god hälsa, förutom syster då men jag vet att hon klarar det!!! =) Hon har ju så bra stöd så jag tycker ändå vi har det så bra motför många andra.. Jag har både mina far- och morföräldrar vid liv.. Vad kan man mer begära?? Egentligen..

Detta blev långt, ville bara skriva av mig lite.. :)


Nu till låten;

Det är i alla fall inte långt ifrån nu! När fan ska jag förstå att jag kan sluta anstränga mig, det hjälper ju inte.. Jag försöker göra Johan glad och sånt, men, for what?

Jag tycker det är jobbigt att han ska jobba i helgen när vi har årsdag, hade velat fira den imorgon. Det enda han är ledsen över är att han inte kan gå på sin klassfest imorgon.. Hade han vart ledig hade han utan tvekan gått dit trots att vi hade planerat morgondagen om han va ledig.. Och vem vet, han kanske får ledigt också! Och då kommer det ju definitivt inte bli våran årsdag han väljer..

Vi har slutat fira månadsdagar, visst uppmärksammar jag dom när jag kommer på dom men vi firar inte. Men jag tycker ett år är roligt att fira liksom, gå ut och äta lite och mysa.. Men han vill inte ut och äta, på måndag heller när vi nu ska fira eftersom han jobbar i helgen, hade dock hellre firat imorgon men nu jobbar han som sagt och annars går han på klassfest! Men jag förstår inte varför han inte vill ut och äta med mig och fira ettårsdagen när han vill ut och äta och festa med dom..

Jag trodde jag betydde lite mer efter ett år än några han träffade för 2 veckor sen..

Uppenbarligen inte! Och ändå är det "mig det är fel på".. Yeah right! Jag har stått ut med sååå jäkla mycket under det här året! Hur mycket ska man ta..

Jag skiter i detta snart.. Han kan komma tillbaka när han anstränger sig för mig också! Så känns det nu..

Jag fick nyss höra denna låt, dock med något annat band men detta är den allra bästa, med Esmee Denters. När jag hörde denna började jag tänka på hur det vore om jag förlorade min pappa, eller någon av mina föräldrar.. Det är min allra värsta mardröm! Och tro mig, jag har drömt det många, många gånger! Nästan så man blir rädd att det är någon sorts sanndröm, om framtiden, så pass ofta :S

Likaså när jag är vaken och tillexempel sitter i bilen med dom, lyssnar på musik, och då kan det komma upp tankar, tänk om vi skulle krocka nu? Skulle nån av dom andra i familjen dö, vet jag inte vad jag skulle göra och nästan ber om att om det händer, så ta bara mig!!! :/ Det är sjukt, men jag sitter och tänker så ibland, jag är så fruktansvärt rädd för det..

Även mina andra nära och kära såsom mor- och farföräldrar, syskon, pojkvän, men mina föräldrar det är liksom, dom är ju min grund! Vad skulle jag göra utan dom? Vad skulle jag vara utan min pappa? Världens bästa pappa.. Trots att man inte alltid visar det och uppskattar dom som man borde! Men jag vet och dom vet att jag älskar dom mer än något annat.. Men sånt här får en att lära sig att varje dag kan vara den sista, och jag kan ju inte träffa dom oftare än jag gör, men man bör säga oftare hur mkt man älskar dom. Våran familj är väldigt öppen och dom säger ofta att dom älskar mig, speciellt pappa och Matilda (min yngsta syster), och till Matilda är jag ganska bra på att säga det. Mamma och Hanna är väl inte lika bra på att säga det liksom, men jag vet att mamma älskar mig och hon säger det ibland.. Jag skulle inte kunna leva utan dom!

Ta vara på det ni har, medans ni kan..

Lyssna gärna på låten, den är så underbart fin!



Back when I was a child
Before life removed all
the innocence
My father would lift me high
And dance with my mother and me
and then Spin me around till I fell asleep

Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure I was loved

If I could get another chance
Another walk, another dance
with him, I'd play a song that would never ever end
How I'd love love love, to dance with my father again

When I and my mother would disagree
To get my way I would run from her to him
He'd make me laugh just to comfort me
Then finally make me do just what my momma said

Later that night, when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he would be gone from me

If I could steal
One final glance
One final step
One final dance with him
I'd play a song that would never ever end
Cause I'd love love love to dance with my father again

Sometimes I'd listen outside her door
I'd hear how my mother cried for him
I'd pray for her even more than me
I know I'm praying for much too much
But could you send back the only man she loved
I know you don't do it usually
But dear Lord she' s dying to dance with my father again

Every night I fall asleep
And this is all I ever dream

Kärlek..Vi har ju haft ganska mycket motgångar från början, men samtidigt har vi tagit oss igenom allt och oftast har det blivit bättre.. Men i sommar har det vart lamt, förutom på Gotland! Då va det riktigt bra.. Men det är nog för Johan jobbat så mycket, vi hittar sällan på nåt, osv. Vi måste bli bättre på att hitta på saker när vi väl umgås, inte bara sitta hemma liksom.. För bara vi kommer ut på stan tillsammans och har kul börjar fjärilarna röra sig igen..

Det jobbiga är ju just nu att han ännu velar om sambolivet, och jag vet inte om han älskar mig tillräckligt? Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska känna igen att det verkligen är mig han vill vara med. Jo jag måste bl a sluta vara svartsjuk, jag är sååå orolig att förlora honom. Och nu ska han börja plugga med en massa snygga, tränade tjejer som också vill bli polis.. :/ Det känns hemskt att jag blir glad när han inte kan gå på klassfesten... Men det som kändes värst va att han sa han skulle försöka få ledigt då när klassfesten är, lördag den 23:e, alltså helgen då han fyller år och vi har årsdag, men han kunde inte ta ledigt för att fira våran årsdag då... :/ Vad betyder det, liksom! Det gjorde faktiskt lite ont.. Och då kommer han dessutom behöva jobba en av dagarna vi tänkt fira hans födelsedag och våran årsdag.. Men jag vill ändå inte vara sån bitter och svartsjuk så jag sa han får göra det han tkr blir bäst.. Så nu är ju testet igång, väljer han våran årsdag eller sin klassfest?

Det återstår att se! Har många planer för nästa helg så hoppas allt blir bättre då igen. Imorgon med för den delen.. :)

Nu ska jag ringa honom och lägga mig.
Vi hörs imorgon.

Sov sött!

Sitter osh er lyxfällan, gillar det programmet. Och idag, är nog det sjukaste jag sett nånsin! Dom har skulder allt som allt på 625 000 kr och är 20 år. Dom tjänar 21 000 kr i månaden efter skatt tillsammans och dom har nyligen flyttat till en nybygd lägenhet på 5600 i kallhyra, köpt en hund och en raskatt, ny bil, allt nytt i lägenheten! Och dom har dragit på sig 625 000 kr i skulder på 1½ år.. Dessutom har dom inte ens betalat en enda hyra i den nya lägenheten där dom bott 2 månader eller nåt.. :S

Och jag mår dåligt när jag får en påminnelse på 400 kr eller så.. Eller ligger back några hundra.. Usch, jag skulle dö om jag låg sådär efter. Jag har en avbetalning, som är på alldeles för mycket ränta och jag ångrar den grymt mycket, men nu är jag fast i den i 3 år till, tyvärr. Men får jag ett jobb är det ändå lugnt...

Men sådär långt kommer jag aldrig låta det gå.. Jag har ju en anmärkning, pga dumma val för 2 år sen.. Men om ett år försvinner den, finally! Och jag ska aldrig nånsin dra på mig en anmärkning igen, helt sjukt jobbigt, och dessutom när det är så surt, att dom säger "Betala räkningen idag så slipper du anmärkningen".. Så betalar jag den, och sen får jag ändå en anmärkning! "Oj, den hade råkat hamna är precis den dan".. Det va lite surt! Har ju bara mig själv att skylla men.. Dum man är när man fyller 18 och får tillgång till allt.. Det bra är att jag inte kan sätta mig på nå skulder! Finns dock fler nackdelar.. När pappa får stå på mitt internet, mobil, osv.

Men jag skriver åtminstone en budget, jag har en perfekt budget inför månaden som kommer nu. Så följer vi bara den ska det inte vara några problem alls. :) Hoppas jag får ett extrajobb så jag bara får en 2000-3000 mer i månaden, skulle va underbart! :)

Man lär sig i alla fall nåt av såna här program..

Det är väl inget man vill gå och fundera på så.. Men det är ju bara en tidsfråga, så ibland dyker det upp i huvudet.. Jag har aldrig varit med om någon direkt jättenära dött, så jag gruvar mig för den dagen då det inträffar för första gången, jag vet ju inte alls hur jag reagerar, har någon dött innan vet man ju i alla fall hur man reagerade på det.. Dom närmsta i min släkt och bekantskapskrets som dött är liksom en gammal klasskompis jag inte umgicks med såsett, min gammelmorfar, min kusins mormor och pappas kusin. Visst är det grymt tråkigt då det händer eftersom man ändå träffat dom då & då. Men det är ändå inte så nära, man förstår liksom inte riktigt..

Pappas kusin, kommer ju märkas när man är på släktträff och så, jag minns sist jag träffade honom var när vi var på axmar brygga och åt middag på min födelsedag förra året, när han va där med sin familj. Och nu, efter något år av magcancer, somnade han in för ungefär 1½ månad sen.. Men nånting som fick mig att ändå bli glad och känna att det finns nån högre makt, att ungefär 10 min innan han somnade in, fick hans son en dotter och dom hann få en bild på den lille på ett mms. Det måste ju verkligen betyda något..

Sen min kusins mormor, det har jag inte heller riktigt fattat sådär, men det va väl ändå en av dom här jag kände bäst. Det va ju lite konstigt på min kusins kalas detta året och sådär, när hon inte va med. Det va då ganska precis ett år sen hon somnade in, även hon i cancer.. Bara 4 månader efter beskedet. Det va riktigt tragiskt... :/ Precis när hon skulle få pension till sommaren och hade massa roliga planer..

Min gammelmorfar då, det va lääänge sen, jag var väl ungefär 10 år eller nåt, men jag minns det så väl, när han låg där på sjukhuset och inte kunde äta, minns den där sjukhusdoften och hur hemskt det var att se honom.. Jag minns att mamma sa sista gången dom träffade honom, att han va så dålig så vi fick inte följa med.. Och några timmar efter dom vart där, dog han.. Och jag minns begravningen sååå väl! Detta va nog ändå det som tagit hårdast på mig.. Men det va ändå ett under, det va tredje hjärnblödningen han hade, så det hade ju varit konstigt om han överlevde en till.. Dessutom va han nog runt 78-80 år.. Men jag minns att jag låg och grät i sängen vissa kvällar, pga detta.. Så det var verkligen den jobbigaste bortgången i min släkt..

Men ingen närmare än så har dött, min mormor, morfar, farmor och farfar lever, och jag är så tacksam för det! Men, jag kan inte låta bli att oroa mig över farmor och farfar, som fyllde 85 i år, att det kan bara säga pang, så är dom dåliga eller rent av döda.. Kom att tänka på det just för att farfar ringde mig idag, som han gör ibland, och frågar hur jag har det, om jag klarar ekonomin och sådär.. Dom är världens bästa! Dom bor granne med oss (hos mamma och pappa), så jag har ju träffat dom mest av alla typ, farmor har tagit hand om mig ända sen jag föddes, väldigt mycket. Vart barnvakt, vi sprang över dit efter skolan och när vi hade tråkigt eller ville ha saft :) Så mycket minnen.. Och farmor har berättat så mycket roligt.. Det jobbiga är, att när jag är hemma, så orkar jag liksom inte hälsa på dom för jag vet att dom pratar i hundra år, och ibland orkar jag inte, samtidigt som jag sen kommer på att, tänk om dom skulle bli jättesjuk eller hinna dö innan jag hinner hem? När jag bor här nere.. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv!

Och jag oroar mig inför när mormor & morfar dör, och allra mest när mamma & pappa dör, förhoppningsvis är det många år dit, men det blir ändå jobbigt.. Men främst farmor och farfar nu, som knappast lever mer än 5 år till.. Dom kommer troligtvis inte kunna gå på mitt bröllop, eller träffa sina barnbarnsbarn. Men jag hoppas verkligen det, det är min högsta dröm! Dom är det bästa jag har.. Och skulle det hända nu när jag är här nere och är deppig, då vet jag inte vad jag skulle göra.. Fick jag veta att nån av dom va dålig, skulle jag bara släppa allt, eller åka från vad jag än gjorde och åka hem, på en gång.. Utan tvekan! Jag är sååå himla rädd för när den dan kommer.. Men skulle dom leva så att dom får vara med på bröllop och träffa mina barn i framtiden, då skulle jag kunna vara aningen lyckligare när dom dör.. Men jag kommer nog inte klara av den dagen.. :/ Mormor och morfar får troligtvis vara med om allt om dom dör av ålder, med tanke på att dom bara är runt 63 än..

Men det är nåt som verkligen skrämmer mig, döden! Inte så jättemycket med att dö själv (men klart jag är lite rädd för det också..) men när någon nära ska dö.. Nära vän, pojkvän/man, föräldrar, mor-och farföräldrar.. Speciellt om någon skulle dö i förtid också, det vore nästan det värsta, om t ex Johan skulle dö nu, eller nån av mina vänner, eller mamma och pappa.. Usch..

Nä jag ska inte tänka på sånt här! Blir så ledsen.. Kom bara på det för att farfar ringde förut, världens sötaste farfar!




Översta bilden - Farmor (foto: Pappa)
Nedersta bilden - Pappa & farfar (foto: Pappa)

Jag har vart rätt nere senaste tiden, och mycket klagoinlägg, men jag skriver ju mest för min egen del, även om det är roligt att få besökare! Men för tillfället måste jag bara få skriva av mig, trots att jag är tjatig. Orkar du inte läsa, behöver du inte. Jag tvingar ingen ;)

Nu blev min dag/vecka helt plötsligt ännu sämre.. Jag hade sett fram emot att vara kattvakt så att jag skulle slippa vara ensam, det är ju åtminstone nåt sällskap, och kan inte påstå att mössen märks så mycket, bara på kvällen/natten när dom gnager och håller på.. Men, nu skrev Maria att jag inte behöver va kattvakt.. Måste ju erkänna att jag blev lite ledsen eftersom Johan ska va borta mån-fre utan att komma hem nåt alls, vilket innebär att jag inte kommer komma ut mer än på en promenad och ica. Så dom enda jag kommer prata med är personalen på ica.. Petra skulle ju ev kommit ner också, men det blir inget med det..

Ska eventuellt till Marita på tisdag kväll, om jag har råd, men det är liksom det enda.. Jag känner mig så förbannat jävla ensam och deprimerad här nere, det hade äntligen blivit så bra under våren.. Vad ska jag fördriva dagarna med ensam här förutom tv & dator, som alla andra dagar..? Det är inte spec kul när man spenderar 12 h om dan här.. När Johan jobbar är han iaf vaken här typ 3 h och vi kikar lite på stan.. Men jag går inte ner på stan för att kolla ensam, jag har nog vart där ett hundratal ggr i sommar, så mycket händer det inte i butikerna!

Fan varför trodde jag att det skulle bli bra här nere.. Jag har Johan, visst, men det räcker inte för att vara lycklig. Jag är inte lycklig med honom nu heller när jag inte alls trivs.. Jag hoppas ju att det ska bli bättre, men jag förväntar mig inget, jag har svårt att få nya vänner så jag väntar mig inte att trivas i Alingsås även om jag hoppas över allt annat! Men då får jag iaf nåt att göra på dagarna.. Men fortfarande jobbigt när man inte har sina vänner här, sina gamla bra vänner som man alltid har roligt med.. Och tänk att ha ett gäng bra tjejkompisar att ha tjejmiddagar med, festa med, you name it..

Men ska jag va ärlig gruvar jag mig för denna vecka trots att det bara är 5 dagar... Jag håller nästan på och bryter ihop av att vara ensam i 14 h när Johan jobbar + dom 6 h han sover.. Men då får jag iaf sällskap en stund.. Jag gruvar mig såå jävla mycket, för jag bryter snart ihop av tristess och ensamhet! Och inte ens ett djur kan jag ha. För Johan är alllergisk.. Jo mössen då, men jag vill ju ha nåt som är lättare att kela med också, och umgås med liksom, en katt eller hund eller så.. Och hund blir det väl nån gång, men har verkligen inte råd nu.. En katt, skulle vi kunnaha råd med, men dom tål Johan verkligen inte... :/ Så jävla surt!

Men jag ska inte hålla på och klaga här nu.. Känner mig bara så nere och oroar mig för veckan..

Och jag kan inte hjälpa att fundera på om det är värt det? Värt all psykisk press? Och vad händer om jag inte trivs sen när skolan börjat heller.. Då är jag ändå fast här i ett år! Och om det skulle ta slut med Johan... Då är jag fast här till sommaren utan nån!

Förlåt för detta inlägg.. Hehe.. Jag kanske tar bort det sen!


Hoppas ni mår bra i alla fall! :)

Ja idag fick jag från CSN att jag får studiemedel. Puuh! ;p Alltid lite nervös fastän jag bör få det.. Hehe.. Men jag har kommit fram till fördelar och nackdelar med folkhögskola och komvux.

Fördelen med folkhögskolan är att man får bättre gemenskap, hamnar mer i en klass, och man har klassdagar, m.m. Det blir liksom mer som att gå på grundskolan/gymnasiet. Nu gick jag visserligen i en klass på komvux och sådär, men det är ändå mer självständigt.

Men då till nackdelarna med folkhögskola som är fördelar på komvux, det är mycket dyrare att gå på folkhögskola.. Man får betala månadsavgifter även om man inte bor där, för varje dag, skolmaterial, kopiering m.m. Allt delas upp på 8 betalningar under året. För min del är jag inte helt säker än men kommer nog få betala runt 600-700 kr/mån, vilket jag tycker är ganska mycket, på komvux betalar man inga avgifter förutom skolböckerna. Då tar man visserligen med sig eget material men det gör jag gärna. Det blir ju billigare.. Då kan man välja själv.. För jag hoppas block och sånt ingår i den avgiften på folkhögskolan. Dock betalade jag inget sånt på folkhögskolan jag började på ett tag innan.. Tror jag inte man skulle i alla fall, men här ska man göra det.. Dessutom är folkhögskolan färre veckor på hösten, vilket innebär 2000 kr mindre första månaden, jag går gärna 3 veckor för 2000 kr till som på komvux. Hade verkligen vart välbehövligt såhär i början..

Men nackdelen med komvux är att man är väldigt självständig, pluggar hemma mycket (om man inte har bra diciplin är det inte bra), och man kommer inte in i någon klass eller gör saker tillsammans som friluftsdagar och så. Men dom här för- och nackdelarna kan man ju diskutera.. Det jag tycker är fördelar kan ju någon annan tycka är nackdelar, och tvärtom.

Men det ska bli skönt att komma in i en riktig klass också, samtidigt som det är skönt att kunna plugga och va ledig mycket. Men jag har inte tillräckligt med diciplin.  Men nackdelen är ju att jag är fattig som en lus, med för myket räkningar som inte går att göra nåt åt närmsta månaderna. Men som tur är kommer Johan (om han nu får fortsätta på heltid och få fast jobb) ha 3000-6000 kr över i månaden ungefär om han håller sig till budgeten. Så då kommer vi ju kunna lösa det ändå. Jag menar han får dubbelt så mycket pengar som mig, så det är ju inte så konstigt om han betalar lite mer på hyran t ex, fastän jag helst vill dela lika och inte leva något på honom. Men det ordnar sig på ett eller annat sätt.. Och om ett halvår kan han få löneförhöjning. Jag hoppas verkligen han får ett fast heltidsjobb nu då hans provanställning får ut idag, och han vart anställd som behovare men jobbat heltid, så är dom ju riktigt dum om dom bara ger han behov och tar bort massa timmar. Så hoppas han får heltidsjobb. Han ska ringa imorgon. Håll tummen!! :) Skulle va så skönt att veta exakt vad han får ut i fast lön varje månad före ob.

Jaja, nog om detta. Där har ni lite tankar av mig iaf. Jag kommer alltid in på andra saker ;) Hahah!

Jag är lite sent ute, men det är ju fortfarande rätt aktuellt har jag sett.

Jag har ju läst det i hennes blogg och i tidningen, och tänkte även om jag inte gillar henne så jättemycket, förtjänar ingen att råka ut för något sånt! Men sen har jag även kommit över där folk skrivit om varför det antagligen inte är sant eller överdrivet då saker hon säger låter konstiga, men jag vet inte så jag ska inte yttra mig om vilket, men jag förstår inte hur någon skulle kunna ljuga över nåt sånt här, troligtvis finns det folk som gör det, men det är så sjukt, och tänk på dom som verkligen varit med om det. Men det är ju svårt att veta om det är sant eller inte men jag utgår ifrån att det är sant..

Hon är ju det perfekta "bytet" hos dom utländska killarna. Blond, smal, snygg (det går ju iofs att diskutera, men det tycker dom säkerligen), kort klänning, osv. Men enligt mig ska man kunna ha på sig vad som helst utan att bli antastad. Men det har ju alltid varit så att svenska tjejer som åker utomlands ska försöka va i grupp och man ska va väldigt försiktig, men hur kul är det att hela tiden tänka så när man är utomlands? Jag förstår inte hur utländska män tänker (ska inte dra alla över en kant, men dom som gör det, gäller även svenska killar!), hur dom kan tro att dom kan bete sig så mot kvinnor? Är det kul att göra saker med en tjej när hon inte är med på det? Nej, jag förstår faktiskt inte hur dom tänker. Och jag tänker på hur alla som blir utsatta ska må efteråt, psykiskt. Dessutom finns ju risken för HIV, graviditet, osv.

Men även som i BB's fall, där det tydligen var några killar som omringade henne, och bara använde fingrar, så är det ju psykiskt jobbigt! Men det konstiga i det hela är att hon inte gör någon läkarundersökning och hon började blöda av två fingrar. Inte så troligt, men i och för sig möjligt.

Men det är ju en sjuk värld vi lever i, och det är nog många människor vi aldrig kommer förstå hur dom tänker, tyvärr!

Jag har funderat ikväll.. Och jag måste liksom starta om mitt liv nu, jag kan inte fortsätta såhär.. Det som varit, har förstört så mycket! Samtidigt som jag går och känner att jag kommer aldrig få samma lyckokänsla jag hade i kroppen för några år sen.. Och senast förra sommaren, mådde jag såå sjukt bra, allt va underbart, precis som alla andra somrar. Den enda årstiden jag mådde riktigt, riktigt bra, trots motgångar! Denna sommar har inte känts så.. Visst, jag är såå lycklig att jag har Johan, men det gör ju inte hela mitt liv, så denna sommar har bara runnit iväg, förutom Gotland känns det som att inget hänt och jag har inga minnen.. Inga minnen med någon av mina vänner.. Det känns bara tungt! Att inte ha den där underbara känslan i kroppen.. Jag hade det några gånger i början av sommaren när det va fint väder, jag va ute och gick i det sköna vädret sent på kvällen i Gävle och mådde riktigt bra.. Men det kan inte bara vara Gävle heller, visst underlättar det, men har vart i Göteborg två somrar nu och mått jättebra.. Men den känslan finns verkligen inte.. Varför, vet jag inte..

Och jag oroar mig över pengar, att få ett extrajobb utöver skolan, klara skolan, gå ner i vikt, få allt att fungera! Jag vill bara börja trivas.. Och jag och Johan pratade om att vi skulle behöva en billigare lägenhet, men jag vill inte ta vad som helst när jag vet jag kommer trivas så bra i denna nya.. Och jag har lite krav liksom, annars kan jag lika gärna bo kvar där.. Men vi får se hur det går när vi flyttat dit, skulle va skönt att bo billigt, men vill ändå trivas! När jag offrat allt för att komma ner hit... Då är det väl inte för mycket begärt att ha lite krav så man verkligen, verkligen trivs där man bor! Men då vill jag hitta nåt snart där vi bor kvar sen.. För även om det är i samma stad, vill jag flytta in i en lägenhet och bo kvar, längre än 4 månader... Vill känna mig hemma, och för första gången packa upp alla mina lådor! Och göra mig hemmastadd..

Livet är orättvist, jag om nån vet, och det har jag börjar acceptera.. Men man kan väl få lite medgång i livet? Visst, nu kom jag in på skolan och jag har en pojkvän. Men nånting mer.. Kanske få ett riktigt extrajobb för första gången? Träffa nya vänner? Lyckas med något.. Komma på någon bra idé, bli bra på något.. Få lite mål i livet! Det finns så mycket jag vill göra men inte är bra på, och blir så avundsjuk på dem som kommer framåt i livet med hjälp av deras talang. Vad har jag för talang som kan ta mig framåt?

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra riktigt.. Jag vet inte vad jag vill göra, vad jag vill bli, vad som är värt att satsa på.. Hur jag ska orka gå ner i vikt och plugga och börja starta ett liv här samtidigt.. Att det ska va så förbannat svårt att byta livsstil! Jag behöver verkligen ett helt nytt liv.. Men hur? För det finns ju fortfarande kvar saker sen innan, allt jag har nu kommer ju bli från mitt förflutna, och jag kan inte lämna allt och alla pga att jag ska byta livsstil, så på nåt sätt måste det ju gå att göra ändå.. Försöka glömma allt..

Men det är så mycket som ger en ond cirkel.. En sak som jag tänkt på idag är, att jag kan t ex inte gå ut och gå på morgonen om jag inte orkar sminka mig, för vem orkar göra det när man kliver upp och ska på promenad kl 8 varje dag? Och då kommer jag inte ut, pga min hy, för folk glor när jag går ut utan smink och då tappar jag bara självkänslan och kryper ihop och går och tittar ner i backen.. Och det ger ju bra motion... *ironi* Det är bara ett exempel, men något som stör mig väldigt mycket! Jag önskar att jag åtminstone fick ha en normal hy så jag bara kunde gå ut och gå när jag vaknade utan att bekymra mig över det... Så fort jag ser mig i spegeln på morgonen försvinner den lilla självkänsla som jag känner när jag vaknar vare morgon.

Vet att det blev ett långt deppigt inlägg nu.. Måsta bara skriva av mig! :/ Jag kommer inte ens ihåg vilken veckordag det är längre, för varje dag är den andra lik... Men jag får väl se det såhär, kanske belönas jag med ett riktigt bra liv så småningom, eftersom jag fått kämpa så.. Motför dom som glidit på en räkmacka fram, kanske inte alltid kommer göra det sen.. Och då är det jag som får glänsa! :)

Såg precis en tjej som gick förbi utanför fönstret med två suuuuperfina nakenhundar! Jag blir så avis. Jag vill också ha en hund! Och då hade jag verkligen vart tvungen att gå ut och gå.. Jag önskar så att jag hade råd att köpa och ha en hund, för jag vet att jag har både tillräckligt med tid och kärlek, både jag och Johan! Längtat hela mitt liv.. Hoppas att jag får jobb snart så jag kan spara! :D

när en tjej:

- är tyst, så rullar det miljoner med tankar i hennes huvud.
- bråkar med dig, tänker hon väldigt djupt.
- tittar på dig med ögonen fulla av frågor, så undrar hon hur länge du kommer vara vid hennes sida.
- svarar 'jag mår bra' efter några sekunder när du frågar, mår hon inte alls bra.
- tittar sorgset på dig, undrar hon varför du ljuger.
- lägger sitt huvud på din axel, så önskar hon att du är hennes förevigt.
- försöker få kontakt med dig varje dag, då söker hon din uppmärksamhet.
- smsar ofta, vill hon att du svarar åtminstonde en gång.
- säger jag älskar dig, menar hon det.
- säger att hon inte kan leva utan dig, då har hon tänkt klart att du är hennes framtid.
- säger att hon saknar dig, då kan ingen i hela världen sakna dig mer än vad hon gör.

Ska jag vara helt ärlig ser jag fram emot den dagen jag får gifta mig. :) Satt och läste denna blogg igår, om alla bröllopsplaner och gud vad avundsjuk jag blev! Fick upp en massa tankar i huvudet om hur jag vill ha det.. Självklart ska jag gifta mig i kyrkan. Och det vara vitt och ljusrosa, det har jag alltid vetat! Och jag vet även hur jag vill ha min bukett. Sen ringar finns det ju massor men vet ändå på ett ungefär.. Jag har även "bestämt" en låt jag vill ha som inmarch, och det är Elton John - Your song, som ska spelas av någon på piano och sjungas av nån, gärna min syster eller nåt, sen när jag kollade på hennes sida igår hittade jag två låtar jag också skulle vilja få in, haha ;D Men guuud så kul det ska bli den dan man får börja planera sånt :D Inte tänkt så mycket på det innan men det va ju svårt att undvika när jag läste hennes blogg! ;) Jag och Johan ha ju pratat om det lite för skojs skull bara hur vi vill ha det, hehe :D Så mysigt ändå!

Något jag verkligen önskar är att min farmor och farfar fortfarande lever då och får vara med den dag jag gifter mig! Men det är ju tveksamt med tanke på att det lär dröja en 4-5 år minst.. Dom är ju 85 nu, visst kan dom leva men att båda blir 90 är nog tveksamt.. Men det är min allra högsta önskan! :/

JAG VIIIILLLLLLL!!!! :p




Elton John - Your song


Shania Twain - From this moment , på piano


Jason Mraz - I'm yours

Guuud vad jag längtar!! Mindre än en månad kvar nu :) Ska bli såå himla kul! Dock tråkigt att jag inte lyckades nå mitt mål med vikten i år heller! Men, ska bli så underbart ändå, roligt folk, första resan med älskling, och ja, jag får väl stå ut med att se ut som en fläskpadda på stranden! Jag har ju iaf min baby som tycker om mig som jag är :) Det är huvudsaken!

Hittade värsta coola grejen som tydligen finns vid stranden där i Visby, där dom har typ sängar med skynken över och sånt där man kan sitta och dricka och så, läre väl va nån utomhuskrog typ. Såg supermysigt ut iaf! :) Fanns i en tidning med tips över Gotland som jag köpte. Lät skoj! Nån som har tips på bra saker man bör göra på Gotland? :) Jag tyckte för övrigt det va mysigt när vi stannade på nåt riktigt gotländskt café vid nån hantverksgrej där dom hade såna riktigt gotländska rätter. Mums. :) Men behöver alla sorts tips!!

För övrigt måste jag bara påpeka hur underbar min pojkvän är! Det känns så himla bra.. Som vanligt när vi är ifrån varann får jag tankar som att, vill jag verkligen detta? Ska jag flytta ner? Men när vi är med varann känns det så självklart. Och det är det viktiga! Jag saknar honom nu bara.. Önskar jag kunde få allt. Familj, vänner och pojkvän på samma ställe :/ Men det går ju inte.. Någon måste offra sig! Och i det här fallet blir det jag.. Känns tungt, riktigt tungt, att flytta härifrån mina nära och kära nu, men jag klarar inte att vara såhär långt ifrån min älskling heller.. Det har ju vart sådär under våren, upp och ner och problem, men i slutändan har dom sakerna stärkt allt så mycket! Det har aldrig vart såhär bra. :) Dumma tankar som kommer upp. Men det är väl just det, distansen, att offra allt och sommarkänslorna som styr att man börjar tänka så.. Jag vill inte vara utan honom, aldrig! :) Känns bara som att man skulle vilja ha nån sorts bekräftelse, ännu mer, nu när jag ska offra allt och flytta ner.. Jag vet inte hur men.. Så jag inte bara offrar allt i onödan!

Nu ska jag inte dra ner er i mina djupa tankar ;) Haha. Varför klagar jag när det äntligen är så bra?! :)

Min syster är bäst! Och snyggast, efter mig såklart! ;)
Hehe, nä, men det är så skönt att vi båda börjar växa upp så vi
kan umgås och hålla sams, vi har ju haft våra perioder, rätt ofta nu när
vi båda vart i puberteten och sen tonåren. Hehe!

Det finns ingen som henne, sen har hon ju sina grymt jobbiga sidor,
haha men det är bara att vänja sig! Börjar göra det nu efter 18 år ;)
Men bandet har blivit starkare och starkare, och än mer nu efter
ätstörningen, äntligen blir det bara bättre, jag visste att hon skulle klara det! :)
Hon är envis som en åsna!

And i love her!

Det är så hemskt! Jag mår illa när jag läser, för jag förstår inte hur människor kan göra något sådant. Och hur hennes familj måste känna det.. Visserligen bra att dom fick ett slut, att han erkände, till skillnad från den där Pernilla som blev mördad år 2000 och först nu fick dom ett slut på det. Men Englas mamma lät henne cykla hem ensam en endaste gång, och då blir hon mördad, man blir rädd av slumpen! Men den bra slumpen var ju personen som fotade först henne sen hans bil, så att dom fick tag på honom! Ibland önskar jag att dom hade dödsstraff i Sverige! Fast samtidigt inte. Låt honom lida. Hoppas han får det riktigt jävligt i finkan, men enligt en del är det ju rena rama lyxen att sitta inne, så vad vet jag! Hoppas i alla fall han får sota för vad han gjort.

Dessutom berättade mamma att i torsdags kväll blev en kille knivhuggen här i borås centrum, helt utan vidare av en helt okänd person. Så sjukt! Man förstår ju dom som är i gäng och hamnat i trubbel och någon man "känner" gör det, men när någon bara kommer och hugger dig i ryggen helt utan vidare? Antagligen en psykpatient från öppenvården eller nåt, dom har inte råd att sätta in dom på vård på heltid, men har dom råd att betala sjukhuskostnaderna för dom som dom gör illa, och dessutom att någon blir skadad?

Så sjukt!! Jag blir så arg och ledsen..

R.I.P Engla!