Det är väl inget man vill gå och fundera på så.. Men det är ju bara en tidsfråga, så ibland dyker det upp i huvudet.. Jag har aldrig varit med om någon direkt jättenära dött, så jag gruvar mig för den dagen då det inträffar för första gången, jag vet ju inte alls hur jag reagerar, har någon dött innan vet man ju i alla fall hur man reagerade på det.. Dom närmsta i min släkt och bekantskapskrets som dött är liksom en gammal klasskompis jag inte umgicks med såsett, min gammelmorfar, min kusins mormor och pappas kusin. Visst är det grymt tråkigt då det händer eftersom man ändå träffat dom då & då. Men det är ändå inte så nära, man förstår liksom inte riktigt..

Pappas kusin, kommer ju märkas när man är på släktträff och så, jag minns sist jag träffade honom var när vi var på axmar brygga och åt middag på min födelsedag förra året, när han va där med sin familj. Och nu, efter något år av magcancer, somnade han in för ungefär 1½ månad sen.. Men nånting som fick mig att ändå bli glad och känna att det finns nån högre makt, att ungefär 10 min innan han somnade in, fick hans son en dotter och dom hann få en bild på den lille på ett mms. Det måste ju verkligen betyda något..

Sen min kusins mormor, det har jag inte heller riktigt fattat sådär, men det va väl ändå en av dom här jag kände bäst. Det va ju lite konstigt på min kusins kalas detta året och sådär, när hon inte va med. Det va då ganska precis ett år sen hon somnade in, även hon i cancer.. Bara 4 månader efter beskedet. Det va riktigt tragiskt... :/ Precis när hon skulle få pension till sommaren och hade massa roliga planer..

Min gammelmorfar då, det va lääänge sen, jag var väl ungefär 10 år eller nåt, men jag minns det så väl, när han låg där på sjukhuset och inte kunde äta, minns den där sjukhusdoften och hur hemskt det var att se honom.. Jag minns att mamma sa sista gången dom träffade honom, att han va så dålig så vi fick inte följa med.. Och några timmar efter dom vart där, dog han.. Och jag minns begravningen sååå väl! Detta va nog ändå det som tagit hårdast på mig.. Men det va ändå ett under, det va tredje hjärnblödningen han hade, så det hade ju varit konstigt om han överlevde en till.. Dessutom va han nog runt 78-80 år.. Men jag minns att jag låg och grät i sängen vissa kvällar, pga detta.. Så det var verkligen den jobbigaste bortgången i min släkt..

Men ingen närmare än så har dött, min mormor, morfar, farmor och farfar lever, och jag är så tacksam för det! Men, jag kan inte låta bli att oroa mig över farmor och farfar, som fyllde 85 i år, att det kan bara säga pang, så är dom dåliga eller rent av döda.. Kom att tänka på det just för att farfar ringde mig idag, som han gör ibland, och frågar hur jag har det, om jag klarar ekonomin och sådär.. Dom är världens bästa! Dom bor granne med oss (hos mamma och pappa), så jag har ju träffat dom mest av alla typ, farmor har tagit hand om mig ända sen jag föddes, väldigt mycket. Vart barnvakt, vi sprang över dit efter skolan och när vi hade tråkigt eller ville ha saft :) Så mycket minnen.. Och farmor har berättat så mycket roligt.. Det jobbiga är, att när jag är hemma, så orkar jag liksom inte hälsa på dom för jag vet att dom pratar i hundra år, och ibland orkar jag inte, samtidigt som jag sen kommer på att, tänk om dom skulle bli jättesjuk eller hinna dö innan jag hinner hem? När jag bor här nere.. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv!

Och jag oroar mig inför när mormor & morfar dör, och allra mest när mamma & pappa dör, förhoppningsvis är det många år dit, men det blir ändå jobbigt.. Men främst farmor och farfar nu, som knappast lever mer än 5 år till.. Dom kommer troligtvis inte kunna gå på mitt bröllop, eller träffa sina barnbarnsbarn. Men jag hoppas verkligen det, det är min högsta dröm! Dom är det bästa jag har.. Och skulle det hända nu när jag är här nere och är deppig, då vet jag inte vad jag skulle göra.. Fick jag veta att nån av dom va dålig, skulle jag bara släppa allt, eller åka från vad jag än gjorde och åka hem, på en gång.. Utan tvekan! Jag är sååå himla rädd för när den dan kommer.. Men skulle dom leva så att dom får vara med på bröllop och träffa mina barn i framtiden, då skulle jag kunna vara aningen lyckligare när dom dör.. Men jag kommer nog inte klara av den dagen.. :/ Mormor och morfar får troligtvis vara med om allt om dom dör av ålder, med tanke på att dom bara är runt 63 än..

Men det är nåt som verkligen skrämmer mig, döden! Inte så jättemycket med att dö själv (men klart jag är lite rädd för det också..) men när någon nära ska dö.. Nära vän, pojkvän/man, föräldrar, mor-och farföräldrar.. Speciellt om någon skulle dö i förtid också, det vore nästan det värsta, om t ex Johan skulle dö nu, eller nån av mina vänner, eller mamma och pappa.. Usch..

Nä jag ska inte tänka på sånt här! Blir så ledsen.. Kom bara på det för att farfar ringde förut, världens sötaste farfar!




Översta bilden - Farmor (foto: Pappa)
Nedersta bilden - Pappa & farfar (foto: Pappa)