Det är i alla fall inte långt ifrån nu! När fan ska jag förstå att jag kan sluta anstränga mig, det hjälper ju inte.. Jag försöker göra Johan glad och sånt, men, for what?

Jag tycker det är jobbigt att han ska jobba i helgen när vi har årsdag, hade velat fira den imorgon. Det enda han är ledsen över är att han inte kan gå på sin klassfest imorgon.. Hade han vart ledig hade han utan tvekan gått dit trots att vi hade planerat morgondagen om han va ledig.. Och vem vet, han kanske får ledigt också! Och då kommer det ju definitivt inte bli våran årsdag han väljer..

Vi har slutat fira månadsdagar, visst uppmärksammar jag dom när jag kommer på dom men vi firar inte. Men jag tycker ett år är roligt att fira liksom, gå ut och äta lite och mysa.. Men han vill inte ut och äta, på måndag heller när vi nu ska fira eftersom han jobbar i helgen, hade dock hellre firat imorgon men nu jobbar han som sagt och annars går han på klassfest! Men jag förstår inte varför han inte vill ut och äta med mig och fira ettårsdagen när han vill ut och äta och festa med dom..

Jag trodde jag betydde lite mer efter ett år än några han träffade för 2 veckor sen..

Uppenbarligen inte! Och ändå är det "mig det är fel på".. Yeah right! Jag har stått ut med sååå jäkla mycket under det här året! Hur mycket ska man ta..

Jag skiter i detta snart.. Han kan komma tillbaka när han anstränger sig för mig också! Så känns det nu..