Varje dag känns det lika tungt, när Johan åker till jobbet.. Och denna månad är värre än det nånsin vart! Dessutom kommer det så lägligt, när förhållandet känns sådär från min sida, det är ju jättebra och så men jag har ju funderingar, kanske beror det mycket på att man blir nervös när man offrat allt för att flytta hit med Johan, jag har svårt att verkligen älska någon när jag hatar mig själv, och när jag mår dåligt och inte trivs, blir det svårt att känna sig lycklig!

Men vi har klarat oss igenom så mycket hittills, så vi klarar troligtvis detta också. Känns bara så tungt.. Han är visserligen ledig 8 dagar denna månad eller något, precis som alla som jobbar vardagar och är ledig helger, men då har dom oftast ledigt på kvällarna på vardagarna med. Det känns som vi missar så mycket, hinner ses 2-3 timmar om dagen och då ska man laga mat, äta middag och umgås på den tiden.

Nu har han jobbat i 5 nätter och ska jobba 4 till, sen sover han ett tag på söndag så är han iaf ledig då. Sen mån-fre är han borta på Hjälmared, fredag kväll ledig. Sen på lördag jobbar han 6 nätter i streck igen, sen äntligen 3 dagar ledigt!! Men då måste han ju ändå sova första dagen och dagen innan han ska jobba.. Sen är han ledig 20-21, men då går jag ju i skolan också. Jobbar hela helgen när han fyller år och vår årsdag men är ledig 25:e i alla fall. Sen jobbar han 26-28 :/ Och den helgen ska vi sitta och åka och hämta grejer hemma hos mig och så. Troligtvis! Sen har han iaf en eller två dagar ledigt.. Men det känns ändå som det blir så jävla mkt, spec dom här 3½ v nu när vi kommer ha en enda hel dag! :/ Två nätter.. Det är jävligt tungt, på ett "nytt" ställe, eller nytt är det ju inte eftersom jag bott i Göteborg i 2 år innan, men detta är inte Göteborg, dessutom är det ändå inte samma sak som hemma. I Söderhamn och Gävle.. Gud så underbar våren va när jag fick bo där.. Jag grät nästan när jag skulle flytta ur lägenheten förra helgen, och känner mig gråtfärdig nu när jag ska hämta sakerna hemma och flytta in här nere, för gott känns det som. Troligtvis blir vi väl kvar här neråt..  Men det va ju lika när jag flyttade till Göteborg första gången och mamma och pappa åkte hem, det gjorde så jävla ont.. Och det halvåret va det värsta i mitt liv. Men sen gick det ju framåt..

Det känns bara så tungt, med så mycket motgångar. Johans jobb, ekonomi, flytt långt bort igen.. När mna offrar så mycket :/ Jag önskar vi hade råd att hitta på lite saker, så man har saker att minnas tillsammans och som gör att förhållandet får glöd igen. En resa utomlands, nånstans i Sverige, hem till mamma och pappa eller bara nån liten aktivitet.. Men det ordnar sig nog tillslut.. Hoppas det blir bättre när skolan börjar. Men jag är inte så säker! Jag har ganska svårt att hitta nya vänner pga att jag är väldigt blyg och kass självkänsla och där jag börjat i skola hittills har många redan känt nån eller är dom såna översociala, populära personer som hittar nya vänner första dagen. Jag hittade bara Lotta under våren och det tog nån månad.. Visserligen pratade jag med dom flesta där på slutet men ingen jag har kontakt med nu direkt..

Jag vill inte va deppig och klaga i min blogg hela tiden, känner mig bara så nere nu när inget verkar gå vägen! När det dessutom är sommar.. Den enda årstid jag brukar må riktigt, riktigt bra, mår jag bara piss. Och känns som hela det här året bara runnit iväg.. I alla fall då jag vart här nere.. För jag vill inte bara hänga upp mig på Johan och vårt förhållande, jag behöver ett eget liv utanför honom, precis som han har. Det är där problemet sitter.

Men nu ska jag inte va sån mer. Ville bara skriva av mig lite...

Tack för att du lyssnade! ;) Om du orkade läsa igenom hela, haha.