Det är precis så jag känner mig..
Otillräcklig.. Vad krävs för att man ska kunna bli
riktigt, riktigt kär i mig? Älska mig?

Hur ska jag vara, vad ska jag göra..
Till och med när jag hittar någon som tycker
jag är den bästa nånsin, så räcker det inte..

Jag vet inte om jag borde bry mig om det redan nu..
Att jag inte är älskad, efter 5 månader..
Men det känns bara, konstigt!

Varför kan aldrig jag få känna den känslan..
Att någon är så kär i mig, att den skulle göra vad som helst,
säger hur mycket han älskar mig..
Att någon kunde göra samma sak för mig, som jag gör..
Det här är andra gången jag är kär, denna gång är dock
heeelt annat än sist, 1000 ggr starkare!
Och denna gången blir jag åtminstone behandlad
som man ska behandla sin tjej..

Men det går inte att älska mig..

Jag skulle dock inte vilja byta ut detta,
inte vilja vara med någon annan nu!

För jag är så förbannat jävla kär!!

Ni må tänka nu, att varför är jag kvar om jag nu bara mår dåligt?
Egentligen mår jag inte dåligt, inte alls i närheten av hur bra jag
mår oftast, när jag umgås med honom, och det är ju ofta!
Blev bara så ledsen ikväll.. När jag trott & hoppats, det var ju dumt iofs :)
Bäst att vara säker, annars blir man ju bara besviken.. Att jag aldrig lär mig.

Jag hoppas han inte lämnar mig när jag flyttar, för det kanske inte känns
så värt för honom att ha mig kvar när han inte är så kär i mig
& jag bor ända där borta :/ Men jag hoppas!

För jag hoppas verkligen att han nån dag ska kunna bli ännu mer kär i mig
& älska mig, precis som jag älskar honom! Jag lever för hoppet.. Alltid..
Det är oftast det enda jag har.. Det enda jag haft!

Snälla gud, för en gångs skull, är det väl min tur nu?!