Det är så jävla jobbigt.. Den här känslan..
Samtidigt vara så himla glad & lycklig,
men hela tiden oroa sig!

Allt känns så bra när vi är med varann..
Men så fort jag får chansen att tänka,
känns det bara helt konstigt...
Jag kan aldrig lita på någon,
visserligen lite mitt eget fel som drar
alla killar över en kant..
Men jag kan inte lita på att träffa en kille
som bara vill vara med mig
& inte ens skriver såna saker till andra..
Som jag tycker är med än sånt man skriver
till vänner, speciellt dom man vart kär i..
Där bör man ta det lugnt om man hittat
någon man är kär i, tycker då jag!!

Men ändå är allt annat så bra :(
& jag önskar bara jag verkligen fick känna,
att "I'm the only one for you" liksom..
Men som sagt lite mitt eget fel att jag oroar mig..
Men har ju anledningar också..
Sett saker, att han inte vågar berätta om mig,
& sånt :/ Men jag begär kanske lite för mycket..

Men jag hoppas att det får kännas 100% bra någon gång..
För jag hoppas såå att detta är rätt!
Allt detta skulle jag kunna leva med, förutom "henne"..
Eller, andra tjejer över huvud taget..
Inte att det bara känns 90% bra..

& visserligen blir jag väldigt ledsen när
han jobbar så mycket.. Men jag väljer
ju själv att vara kvar liksom..
Han skrev & bad mig ringa idag,
& då blev jag glad, för det gör han inte jämt liksom,
så pratade han vanligt & jag blev glad,
sen kom det, att han inte kommer hem imorgon :(
& jag blir inte sur, men lite ledsen..
Känns bra dock att han uppskattar att jag ändå
försöker att inte bli sur & försöker hindra honom..
Har väl klagat nån gång då & då & blir ju
som sagt ledsen.. Men hoppas han ser
på dom här "bra" sakerna hos mig
& uppskattar dom & inte sumpar mig
för någon annan, spec nån som han vart kär
i men ändå inte fick liksom.. Vad tjänar man på det?

Nån gång kanske jag är med någon,
som jag är den enda för!
& verkligen får känna det!!

Visserligen känner jag mig lite orättvis,
för han har många många bra stunder!
& han anstränger sig verkligen & säger
hur mycket han tycker om mig & uppskattar mig..
Men sen finns det ju stunder då man önskade
att han visade det mer, på något påhittigt sätt..
& när jag känns som att jag får konkurrera med "henne"..
& är orolig för att han ska göra nåt mot mig..

Men åhh jag orkar inte älta, blir bara helt snurrig.
Det finns så mycket jag vill säga & skriva
men jag kan inte få ur mig allt på rätt sätt..
1000 tankar snurrar i mitt huvud som jag
bara vill skriva ner..

Men jag undrar om jag nånsin hittar nåt så perfekt?
Jag har kanske för höga förväntningar?
Detta kanske händer alla.. Men borde ju iofs inte vara
när man är nykär & dann..

Hoppas nån gång att jobbet inte kommer bli lika
ivägen också.. Nu när jag kommer bo i
Gävle  kommer det ju sällan spela någon roll..
Men sen.. Som Mattias & Sarah sa att det va
i början, men sen fick han sluta tacka nej jämt,
för det förstörde bara deras förhållande!
Men jag fattar att Johan behöver jobba nu när
han har fast i några månader för en gångs skull..

Så jag ska inte klaga! :)

Nån gång kanske..